Zandra.

Det finns saker som är ofixbara, som aldrig kan bli bra, allt man kan göra är att läsa sig att leva med det. När man förlorar någon man älskar finns det ingen tid för hur länge man ska vara ledsen. Det är lixom något som inte går över. Självklart blir det lättare med tiden, men det försvinner aldrig. Både på gott och ont. Jag skulle aldrig för nått i världen vilja glömma, det finns så otroligt många vacka minnen som är bland det mest värdefulla jag har. Men ibland går det inte att låta bli att önska att det skulle sluta göra så ont. 
Jag vet inte om jag är avundjuk på människor som aldrig behövt gå egenom det eller om jag tycker synd om dem.. Såklart önskar jag att jag aldrig hade behövt göra det, men när man tvingas göra det händer något. Man blir lixom aldrig densamma igen. Jag värdesätter saker på ett helt annat sätt. Även om jag alltid vetat det så fick jag det verkligen bevisat hur mycket jag behöver min familj, varenda en av dem. Alla på olika sätt.

Jag hade aldrig tagit mig egenom den värsta dagen i mitt liv utan min syster. Hon sa något jag aldrig kommer glömma när jag stod som fastfrusen och inte kunde röra mig och hon släppte inte min hand under hela tiden. Jag hade heller aldrig klarat det utan min bror som utan att säga något övetygade mig om att det kommer bli bättre.

Jag vet inte varför jag skriver det här? Det är något jag tänkt på lite mer än vanligt i några dagar och ibland när man måste få ur sig det känns det lättare att skriva det där man inte behöver få något svar från någon.